LaliDaa

Nytt inlägg i politik kategorin, är helt förtjust i denna kategori XD

Jo, Lasermannen har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet, I know, men det känns som om jag ändå vill säga vad jag tycker om den människan. För det första, är vi verkligen i Sverige? Trygga, trygga Sverige? Det finns människor som är panikslagna vågar knappt gå själva till skolan? Jag kan fan inte förstå att detta händer i Sverige!

Frågan är, vad vill lasermannen? jag tror inte det är meningen att han vill döda människor, för hur ballögd kan man vara egentligen? skjuta 19 och en dör. Ehm, nej jag tror nästan det är meningen att inte döda människor. Han vill skrämma bort invandrare? Och polisen? hur seriösa är de egentligen? När det var kaos i Ramelsväg så skickade de massor med poliser mot invandrarna (och nej, jag säger inte att invandrarna där gjorde rätt, för det gjorde de inte). Men när det gäller invandrare som är vettskrämda och vågar knappt ta sig ut. Nej det är inte lika allvarligt?

Ps. Vad är demokrati egentligen?
(jag klandrar inte svenskar/sverige, alla är inte rasister, men polisen? hallå, vakna!)

Läli

Politik?

Jag kan fråga mig själv ibland, vad är politik? Vad innebär det? Måste man verkligen kunna mycket för att kunna diskutera saker och ting? Kunna helt enkelt prata om denna ''grej'' och säga sin åsikt? Men sedan kommer en viktigare fråga upp, vem är det som avgör allt detta? Är själva ordet politik så viktigt? Eller är det mer känslan som räknas? Känslan som verkligen känns djupt inne..

Jag har bestämt mig för att prata om en sak få palestinier pratar om. Historia, krig och allt detta är jag inte duktig på. Desto mindre på politik. Men det finns något som känns i det hela och jag tycker det är just det som räknas. Det är något som saknas och det är det jag vill ta upp. Detta är politik enligt mig. Det är detta som berör mig när det gäller Palestina, Palestina som inte exicterar längre.

Kan någon här tänka sig att bo på gatan utan tak över huvudet, rent vatten och utan mat i munnen? Kan någon tänka sig leva ett liv utan elektricitet, ljus, värme och rena kläder? Folk kan knappt leva utan sina datorer och mobiltelefoner och jag undrar om folk kan leva utan det mest nödvändiga. Kan någon tänka sig leva utan trygghet och kärlek? Eller kan någon kanske leva utan att känna sig hemma någonstans? Äntligen är vi framme till punkten jag vill komma fram till. Jag ska inte prata om fattigdomen som finns i ''Palestina'' eller om hur skitigt folk har det där. För jag tycker inte att jag har rätt till det. Jag har aldrig levt på samma sätt som de, aldrig fått känna det de känner, men jag ska prata om något jag upplever, något jag känner. Jo, det är att aldrig känna sig hemma. Var än man går, var än man befinner sig så finns det inget palestinier kan kalla hemma. Det handlar inte om Sverige, eller om att länderna inte välkomnar en. Eller det kanske inte BARA handlar om detta. Det känns som jag inte vet vart jag ska börja eller hur, men jag ska försöka.

Du kommer in i ett land där det kanske finns fler invandrare än dig själv, men skillnaden är stor. Dessa invandrare har ett land de kan vända sig till, medan du, lilla du, när du kollar i kartan finns inget som tillhör dig. När du kanske känner dig diskriminerad i ett land, när du känner dig nedtrampad, vad gör du då? Åker hem igen, känner att detta här inte funka. Men om du inte har något som kallas hem, vad gör du då? Stannar hos grannarna som inte gillar dig? Eller kanske hos kompisen som låtsas vara din kompis? Hos människor som avskyr dig, som vill utnyttja dig. Detta handlar inte om Sverige, eller om ett visst land, eller viss befolkning. Det handlar om en känsla man får uppleva. Att inte passa in någonstans i denna värld. Att inte kunna kalla någonting för hemma. Att känna sig annorlunda i Sverige och i alla andra arabiska länder. Att inte tillhöra någonstans.

Hur låter det om man säger.. ''Det känns att vara Palestinier''- i mina öron låter det hemskt. Ska man behöva känna sig liten och ensam för man är den man är? Jag skyller inte på någon och skiter i om vems fel det egentligen är. Det ända jag begär är något jag kan kalla hemma..

Läli, 22/10-10